Måndag på Mars

VISUELLT GODIS. Vi börjar den här veckan så långt från jobb och kontor vi kan komma. Närmare bestämt på Mars. På den röda planetens karga yta tuffar NASAs – vackert namngivna – månbil Curiosity runt och upptäcker.

Emellanåt skickar han vykort till oss på Tellus. Nu har han skickat en enorm –15 000 pixlar bred – bild föreställandes Mount Sharp. Här kan ni se den.
Jag hade lite svårt att se den till en början, blev mest brus, då laddade jag ned det till skrivbordet och simsalabim, bilden var perfekt.

via: wired

Yang Yongliang

Visuellt godis. Kinesiske konstnären Yang Yongliang skapar storslagna verk inspirerade av kinas snabba urbanisering. Det som vid en första anblick ser ut att vara stillsam natur visar sig vara uppbyggt av betong och industri. Ungefär så sammanfattar konsttidningen Juxtapoz en av de mer spännande visuella konstnärer jag snubblat över på ett tag

Kika in på hans hemsida och botanisera bland spännande fotomontage, skulpturer och annat smått och gott. Hänförande.

Fortsätter mjukstarten.

Den här giffen är signerad fotografen William Wegman. Han är tydligen mest känd för sina stiliga porträtt av just weimaraner. Bilden av den här snurrande weimaranvalpen har fått mig nyfiken på hans övriga produktion. 

Bilden nästan försätter mig under hypnos. Vem vet, kanske är det meningen att den ska hypnotisera. Innan jag vet ordet av kanske jag loggar in på hans hemsida och beställer weimaranbilder för flera hundra tusen.

JAG. KAN. INTE. SLUTA. TITTA.

M.I.A.

Amerikanska bokförlaget Rizzoli går från klarhet till klarhet. De senaste åren har de blandat böcker om varumärken – A Bathing Ape, Supreme, Fuct – med böcker om konstnärer – Keith Haring, Kaws. Visst, alla kan de väl kanske kännas lite daterade 2012. Men deras gemensamma nämnare är att vi pratar om till en början små operationer. Genom åren har de sedan byggt upp sig till att influera och diktera dagens populärkultur.
Det är den resan som är det intressanta.
Skulle Rizzoli vara mer kontemporära i sitt tänk och ge ut en bok om OFWGKTA är risken att man ett år senare står med en överblåst hajp och en betydelselös bok. Nej låt oss lämna hajpen till nätet och låta bokförlagen berätta historierna.
Häromsenast kom så en bok om Pharell – N.E.R.D, Neptunes – även han en smula daterad den här sidan 2006. Men i sin egen rätt en viktig pelare i 00-talets populärkultur.
Ja, ja, till poängen.
Nu släpper de en bok om den ständigt lika aktuella M.I.A. och jag kan bara inte vänta på att få bläddra i den. Man vet aldrig riktigt vad man kan vänta sig av Mathangi Arulpragasam. Det är dock alltid spännande för såväl öron som ögon.
När hon släpper en ny video exploderar Internet. Det twittras, det delas och det mejlas febrilt. I mina ögon kunde Rizzoli inte valt en bättre artist.
Nu väntar jag bara på den definitiva boken om klädmärket Stussy.

Ed Templeton Vs Leica

En helt vanlig eftermiddag surfandes the interwebz snubblar jag på den här lilla guldklimpen. Det är före detta proffsskejtaren – numera allkonstnären och fotografen – Ed Tempelton som får en kort feature av tyska kameratillverkaren Leica.
Ett roligt och personligt sätt att göra reklam på tycker jag. Det verkade även finnas lite fler features om man kikade in på Leicas Vimeo-sida.
Jag har länge varit sugen på just en Leica. Tempelton-klippet gör mig inte mindre sugen vill jag lova. Tyvärr är de sinnesjukt dyra. Dags att börja maxa spargrisen med slantar och planera för "en vacker dag".
Glad fredag!

South London Ordnance

Det här låter ju bra. Riktigt bra! Dazed Digital gör ett litet knäck på pigga South London Ordnance. Inkluderat är ett par spår från hans nya EP. Det hela är även mycket snyggt illustrerat med foton av Vivek Vadolyia. Klicka iväg och lyssna!

Dazed Digital
Vivek Vadolyia

Superstars

Mitt musikintresse – och lyssnande – går i vågor. Inga stora svallvågor ska tilläggas. Det är inte så att jag byter mellan blues och j-pop dagligen.
Oftast är det elektroniskt – främst dubstep, tech-house och techno – punk eller dub som når högst för dagen. Min musiksmak har som ni hör sin grund i reggaen.
Mitt första musikminne är när jag sittandes i mina föräldrars bil hör "No woman no cry" för allra första gången. Jag har ingen aning hur gammal jag var(4-5 kanske). Inte vart jag var för den delen. Däremot minns jag hur bra låten fick mig att må. Sedan dess har jag slukat det mesta jag kommit över i reggaeväg.
Så det är alltid lite julaftonskänsla när jag hittar något jag tidigare inte sett, eller hört. Senaste fyndet är en serie foton. Britten Dave Hendley har fotograferat dåtidens(70-talets) jamaicanska stjärnor på hemmaplan. Reportaget från American Photo finns att hitta här, texten är även den klart läsvärd.
Titta och njut.

Dave Hendleys tumblr.

  

The Rig Out

En trevlig upptäckt jag gjorde surfandes på nätet är The Rig Out. En tidning som förutom att finnas på internet även verkar gå att köpa i tryckt form – vilket jag inte testat och därmed inte kan rekommendera. Huvudinriktningen är manligt mode och det går verkligen att fastna en stund bland bilderna. Det är såväl vackert foto som stilig styling. Många av bilderna hade jag sparat ner från tumblr eller ffffound tidigare upptäckte jag allteftersom. Hursomhelst en mycket inspirerande liten tidning väl värd ett besök.

Bilden är lånad från The Rig Outs hemsida.

London continued

I gårdagens inlägg pushade jag för Taschens glossiga coffee table-bok med Londonfoton(jag har för övrigt inte fått den än, men längtar precis lika mycket i dag som i går). Jag har dock en gnagande misstanke om att det kommer saknas modern verklighetsanknytning i boken. Lite London 2012 om man så säger. Det är ju en stad med många ansikten. Bortom det vackra och pampiga finns även det fula och vardagliga.
Fotografen George Georgiou har i ett projekt han döpt till "Invisible: London" satt sig på bussen med kameran som reskamrat. Från ändstation till ändstation har han fotograferat gatulivet genom bussens fönster.
På bilderna ser vi vanliga människor leva sitt liv i en av västvärldens största städer. Det är mil från de vanliga London-klichéerna – Big Ben, röda telefonkiosker, bobbies. Över bilderna vilar istället en poetisk känsla. Kanske är det för att objekten inte varit medvetna om att de fotograferats. En välkommen slice av livet bortom Londons turiststråk.
När ni klickar er igenom "Invisible: London"-galleriet gör sig en flaska Stella Artois och en liten pub-påse chips mycket bättre än en kopp te och en tallrik shortbreads.

Invisible: London hittar ni här.
Fler projekt av George Georgiou hittar ni här.
Bilden är lånad från George Georgious hemsida.