MUSHI MUSHI. Det känns som det dröjt en halv evighet sedan vi senast såg något från Japans – och Studio Ghiblis – stolthet Hayao Miyazaki.
Men nu har hans nästa fullängdsfilm "Kaze Tachinu"(The Wind Is Rising) så till sist fått ett japanskt releasedatum. Den 20:e juli är dagen japaner kommer vallfärda till biografer runtom i riket, när vi i väst får möjlighet att göra detsamma är ännu lite tidigt att sia om.
NOSTALGINYTT. Efter att under 80-talet fått spela som bland annat en italiensk rörmokare med mycket manlig mustasch(Mario) och en tjock liten kerub(Kid Icarus) kom decennieskiftet att bli en riktig fröjd. Precis innan julen 90 släppte Capcom nämligen Duck Tales på Nintendos 8-bitars konsol. Plötsligt fick en hel generation barn uppvuxna med Kalle Anka-tidningar och Disneydags chansen att spela som Farbror Joakim.
Och vilket spel det var sedan! Ett perfekt avvägt plattformsäventyr med gudomlig musik(soundtracket till moon-banan är ett av tv-spelshistoriens allra bästa). Spelaren styrde Farbror Joakim genom djungler, gamla slott, gruvor och – som ni kanske redan gissat – på månen.
Nu har Capcom bestämt sig för att piffa upp den gamla titeln och släppa en uppdaterad version så att en ny generation barn(och några barnsliga vuxna) får uppleva äventyret. Man kan ju bara hoppas att det blir bra och klara av att leva upp till föregångaren.
MUSHI MUSHI. Om ni inte upptäckte anime genom Hayao Miyazakis fantastiska Studio Ghibli-filmer, är chansen stor att det istället var Katsuhiro Otomos mästerverk Akira, som fångade ert intresse. För mig blev en Akira-VHS, inhandlad på Sci-fi bokhandeln i Gamla Stan, inkörsporten till ett livslångt intresse för japansk kultur, i allmänhet, och anime, i synnerhet.
Så när Katsuhiro Otomo släpper nytt, börjar jag genast vässa högt ställda förväntningar, till förväntningar omöjliga att möta. Den här gången runt ser det dock ut att kunna hålla.
Otomos senaste projekt "Short Peace" har premiär i Japan i sommar och jag håller tummar och tår för att den ska landa på våra breddgrader snart därefter.
Av trailern att döma bjuds vi på en dystopisk framtidsskildring, med inslag av traditionell japansk kultur. Efter en liten visit på anime news network, verkar det istället som att filmen kommer vara uppdelad i olika berättelser, vi får helt enkelt vänta och se.
Men, efter den här lilla titten, kan jag i alla fall garantera, att "Short Peace" kommer bli en otrolig visuell upplevelse.
VISUELLT GODIS. Köpte du förra årets färglada "Astro Boy vinyl-toy" signerad Kaws och hans märke Original Fake? Om ditt svar är ett bittert "man hinner ju fan aldrig köpa något från Kaws" kan du unna dig ett glädjeskutt så här på fredagförmiddagen.
I morgon – eller i dag, det är svårt att hålla kolla på tidzonerna – så släpps en uppdaterad svartvit version till försäljning i Kaws shop. Klockslaget att pränta in i huvudet är 12.00 NY-tid. De små gynnarna kommer gå åt som smör i solsken, så var på tårna.
Ozamu Tezuka skapade Astro Boy i början av 50-talet. En hyllning av karaktärens tidiga år är anledningen till att Kaws nu låter honom vara svartvit.
Visuellt godis. Vi fortsätter på inslagen bana och tittar på verk skapade av asiatiska konstnärer. I dag beger vi oss än längre österut på världskarta – till den uppgående solens land, Japan.
Takahiro Iwasaki gör sköra skulpturer på – och av – alldagliga objekt. Byggnadskranar på bokhyllor, eltorn på tandborstar och pariserhjul av tråd. Jag blir lugn av att titta på Iwasakis konst, den är stillsam och sällsynt vacker. Min favorit är landskapet ovan, karvat med precision ur en rulle eltejp.
Tv-spel är inte platsen att leta efter jämställd barnunderhållning. Nej, det är ett digitalt pojkrum med muskler och manligt hjältemod högt på agendan. En av de allra största fixstjärnorna heter Mario. Med en – ovanligt – manlig mustasch och ett förflutet – jag gissar att han inte behöver arbeta så aktivt med tanke på stjärnstatusen – som rörmokare räddar han gång på gång en kidnappad prinsessa.
En helt vanlig dag i USA sitter en pappa med sin treåriga dotter och räddar prinsessor för fullt. Plötsligt frågar det lilla barnet om hon inte kan spela som prinsessan och rädda Mario?
Prinsessor som räddar mustaschbeklädda rörmokare var inget som någon hört talas om i det tidiga 80-talets Japan. Således kan inte prinsessan rädda Mario.
Pappan tog då saken i egna händer och programmerade om spelet så att prinsessan visst kunde rädda Mario och voilá så slapp dottern identifiera sig med en medelålders byggarbetare. Hur det med dagens genusglasögon ser ut att hon måste identifiera sig med en rosaklädd prinsessa behöver vi kanske inte gå in på nu.
Råkar ni av någon anledning ha en timme och tjugo minuter att ta död på, och dessutom besitter en förkärlek till anime, Mechas och 80-talet så kan jag rekommendera den perfekta aktiviteten.
En vänlig själ på the interwebs har satt ihop en massa intron till japanska Mecha-animes från sent 70-tal till tidigt 90-tal.
Det här var alltså vad jag skulle sett för barnprogram om jag var uppvuxen i Japan istället för Sverige. Björnes Magasin känns plötsligt lite sådär
Att följa Studio Ghibli är ett av de allra bästa beslut jag tagit på facebook. Mitt bland all uppdaterings-slentrian och alla födelsedagar bjuds man på små behagliga strålar av solsken. Nu senast en hel bok med konst från filmen Porco Rosso och en uppmaning att köpa den via Amazon om man gillade vad man såg. Det gjorde jag.
Porco Rosso är en av de allra vackraste Ghibli-produktionerna. Har du av någon anledning missat den, börja då med att se filmen. Sedan är det direkt ut på internet för The Art Of Porco Rosso. För er som sett filmen, vad gör ni ens här längre, in på fejjan och följ Ghibli ögonaböj. Ni kommer inte ångra er.
Något av det bästa som skapats inom anime är Neon Genesis Evangelion. I tv-serien – producerad i mitten av 90-talet – blandas japansk kultur med utomvärldsliga varelser kallade Angels och stora robotar. Just robotarna är väldigt läckert designade. När jag ser dem som vinyl-figurer vill jag bara kasta mig i spenderarbyxorna och ge mig ut på e-bay för att jaga.
